Att få barn ELLER manligt och kvinnligt

Jag har ju alltid utgått från mitt kvinnliga perspektiv givetvis, även när jag försökt ”gå i den manliges skor”. Det kan jag ju aldrig helt fullt ut eftersom jag är kvinna med mitt östrogen och alla andra hormoner som påverkar oss människor vääääldigt mycket.

Jag kan GISSA hur det är att ha en snopp och hur det är att ha testosteron i mina ”ådror” eller var dom nu dansar runt i kroppen, men jag kan aldrig i mitt liv KÄNNA hur det känns att ha snopp eller leva med testosteron i kroppen.

Jag tror vi människor försöker gå i varandras skor så gott det går – i alla fall en del av oss – men det är ju bara att Gilla Läget – vi kan inte fullt ut. Dina skor är dina och mina är mina, även dom man ärver.

Jag undrar hur mycket det forskas i transsexuella personers förändring. Grejen är ju att dom från början känner att dom är födda i fel kropp. Alltså KÄNNER en biologisk kille sej som en tjej och tvärtom. Annars vore det väl otroligt intressant att forska kring hur det KÄNNS att gå ifrån att ha östrogen i kroppen till att ha testosteron och från att ha en vagina till att ha en penis och tvärtom. Många känner väl att det blir en lättnad, men vad är själva GREJEN – hur KÄNNS det?

Vi påverkas så mycket mer av i vilket kön vi är födda än många vill och kan förstå. Man blir rädd för att verka OJÄMLIK om man säger att man tänker att KÖNET spelar roll för hur man känner och beter sej.

Vi ÄR ju olika. Det ÄR ju ett faktum. Killar är i grunden mer ”killiga” (=påverkade av testosteronet, eller vad det är) och tjejer är mer ”tjejiga” (påverkade av östrogenet? eller vad det är). Sen finns ju alla grader (i helvetet, tänkte jag skriva och gjorde det) av ”tjejighet” och ”killighet” och vad omgivningen uppmuntrar eller inte, men det ÄR skillnad!

Vi kan klara samma saker och det är ingen skillnad på intelligens o dyl, förutom vad individen i sej själv är född med och uppmuntras till förstås.

Men i SNITT har män större muskelmassa och är lite stelare. Och i SNITT är tjejer lite mindre/kortare och har annorlunda muskelmassa och är oftare mjukare i leder osv än killar. I SNITT – inte alla och inte Antingen Eller.

Man kan leva JÄVLIGT jämlikt i ett förhållande så länge man inte har barn. OM paret adopterar kan dom fortsätta leva otrooooligt jämlikt om dom väljer det. Det GÅR. Men om den ena blir gravid, så är DEN ENA gravid och påverkas på ett HELT ANNAT SÄTT än den som inte är gravid. Det går inte att komma ifrån.

Det är i KVINNANS kropp fostret växer, det är kvinnans kropp som genomgår en metamorfos och där hormoner kör runt och allt förändras. Det är KVINNAN som föder barnet och det är kvinnans bröst som växer och nästan exploderar när hon fött sitt barn och det är kvinnan som ammar. Det är också kvinnan som duschas av hormoner efter förlossningen och som känner det som att en del av henne ligger i plastsängen bredvid (om babyn inte ligger PÅ mamman).

Pappan känner ”ingenting”. Förlåt! Han känner massor! Han ska bli pappa och det är en massa känslor och ta hänsyn till mamman osv, men INGENTING händer INUTI hans kropp och han DRIVS inte av inre hormoner som gör honom GALEN av ALLT. DET kan mamman göra. Hon blir ”lite knäpp” i vissa fall… och barnet blir plötsligt hennes ALLT (för en tid i alla fall). För mannen/pappan är det bara att hänga med och försöka ta plats och försöka komma in i bubblan och ropa ”Hallåååå! Här är jag!”.

Det mamman behöver då är ett fungerande partnerskap, en pappa till barnet som visar att han vill vara där, han vill vara till hjälp och stöd och han vill samarbeta. Dock är det många delar han inte kan göra. Han kan inte amma och han är på jobbet på dagarna när mamman är hemma med barnet och plötsligt är dom inte så jämlika längre, för det går inte att vara det till 100%.

Han kanske tycker att hon ”går hemma och gör ingenting” för ”babyn bara sover, ammar och skiter” juh! Medan hon håller på att drunkna där hemma i känslan av att ha blivit ”livegen” och att hela tiden vara jour för när babyn piper till, vill äta, ska bytas på, gråter, skriker etc. Så kommer pappan hem och möter mamman i pyjamas med mjölk- och spyfläckar på och har varken städat eller gjort middag och pappan blir irriterad och tänker ”Vafaan händer?! Vad är det för fel på henne?!” och hon blir arg för att han ”inte fattar…” och så blir det en irritationssnurra av dess like och början till en nedåtspiral… och jämlikheten och samarbetet som fanns innan är bortblåst och ingen förstår någon.

OM man inser det och förstår att ”NU är NU” och sen kommer perioden då vi kan DELA igen, men då måste båda vara villiga att ta oss igenom den här första tiden på det bästa sätt vi kan och bästa sättet är att mamman FÅR gå i symbios med barnet en tid, FÅR vara trött och slut och FÅR följa med i det biologiska utan att bli ifrågasatt och pappan behöver vara där, finnas där, peppa, stötta och aldrig överge eller lämna trots att han tycker att ”va-faan-tog-hon-vägen?!” fast hon är ju där, men helt uppslukad av babyn och amningen och blöjbyten och nattvak och trötthet och brösten rinner och underlivet rinner och inte vill hon ha sex för hon känner sej äcklig och ful och allt hänger och hon luktar spyor på axlarna och sur mjölk överallt och och och….

STÅ UT! Häng med! Du nyblivna pappa: Var där för din förvirrade och hormonstinna kvinna som just blivit mamma och där hela världen vänds upp och ner. Hon kan knappt gå på toa ifred längre, ej heller sova flera timmar i sträck. Hon har blivit livegen – styrd av ett litet underbart ”monster”. DU behöver finnas där för din kvinna för att hon ska orka. DU behöver visa att du finns där och att du också älskar det lilla monstret och henne, trots att det är så kaotiskt kring allt.

När kaoset är över och molnen skingras så blir det okey igen.

Inte som det var INNAN barnet – det blir det aldrig igen – men det kan bli bättre, om ni vill det och om ni jobbar på det och förstår att båda behövs och båda behöver ta ansvar, kämpa på och stötta varandra.

SLUT.

——————————————————————————————————-

#mamma #pappa #jämlikhet #attblimamma #attblipappa #attbliförälder #föräldrar #baby #barn #föräldrachocken #mama #nyföttbarn #newborn #nyblivenmamma #nyblivenpappa #graviditet #efterförlossningen #föräldraskap #amma #födabarn #alltforforaldrar #par #frånpartillföräldrar #samarbete #östrogen #estrogen #testosteron #manligt #kvinnligt #mammatillfyrakillar #ervilucaAtt få

Personlighet

ANGÅENDE PERSONLIGHET

Jag håller helt med Anders Hansen när han säger att människor föds med en helt egen personlighet. När jag fick mitt första barn 1983 trodde jag att barn föds som ”blanka papper” och att det var upp till mig som förälder att fylla det pappret med bra saker. Min första son var fantastisk på alla möjliga sätt så jag var rätt stolt över vad jag åstadkom, även om jag ibland tänkte ”det där har jag inte fyllt i!” typ.

Tio år senare föddes min andra son. Där och då upphörde min tro på ”blankt papper”. Jag insåg direkt att det var en Helt Annan Personlighet än mitt första barn varit och det kände jag direkt när han fötts.

När man får sitt första barn vet man ju inte. ALLT är nytt och unikt. Allt är Första Gången.

Den här gången kände jag att den här personligheten var något helt annat. Jag behövde bemöta honom på annat sätt och vara med honom på ett annat sätt. Han var mycket mer känslig och reagerade starkare på allt.

Därefter kom son nummer tre, med också en helt UNIK personlighet från början och till sist son nummer fyra, så jag är HELT MED på att vi föds med helt unika Personligheter.

Jag har, först som socionom och senare som familjeterapeut, jobbat med Problembarn/problemfamiljer sedan 1988 och det som varit ganska genomgående är att föräldrar oftast vill att man som familjebehandlare/terapeut ska ”rätta till” barnet som de anser vara problemet. Det vanligaste är dock att problemet ligger någon annanstans och då ofta i föräldraskapet eller i parrelationen eller att någon av föräldrarna har någon form av missbruk, att någon eller båda föräldrarna utövar våld etc.

Jag tror inte att något barn föds till en ”kriminell personlighet” utan jag tror att det föds med en Personlighet och genom föräldrarnas beteende och hur de lever i just den familjen så blir barnet kriminell beroende på om de upplevt jobbiga saker eller har svåra hemförhållanden eller helt enkelt (?) har föräldrar som är kriminella (eller möjligen kompisar som drar in barnet i kriminella banor).

Olika personligheter hos barn i en och samma familj klarar av samma beteende hos föräldrarna på olika sätt. Ett barn bryter ihop och blir psykiskt sjuk till slut av att föräldrarna super och slåss varje helg. Ett annat barn i samma familj blir väldigt ”duktig” på allt, torkar kräk, medlar och biter ihop och är duktig i skolan. Ett tredje barn börjar själv dricka tidigt och ett fjärde barn i samma familj söker sig utanför familjen och hittar stöd i andra familjer och växer upp och blir ”rätt normal”. Detta för att de föds in i olika sammanhang, upplever olika saker och har olika personligheter.

Det som kan störa mig lite lite grann, är att i serien Personlighet kan föräldrar som faktiskt ”suger” som föräldrar få stöd i att ”skylla ifrån sig” på att barnet ”har ju en sån personlighet” och vad de gör och säger spelar ingen roll.

Jag jobbar ständigt med att hjälpa föräldrar hitta ”rätt väg” i relation till sina barn. Det är mycket vanligt tex nuförtiden (tyvärr) att föräldrar faktiskt använder våld och  hot och det jobbar vi mycket med inom Socialtjänsten som familjebehandlare. Vi träffar givetvis också många barn som växer upp i familjer där pappa slår mamma (och ibland tvärtom) och givetvis påverkar det barnen som kanske reagerar med att slåss i skolan, att ”sitta under bänken”, att bli deprimerade – ja alla möjliga ”symtom” på att det är oroligt hemma.

Vad föräldrar gör och hur de beter sig och hur de agerar i relation till sina barn (och därmed deras olika personligheter) spelar alltså roll, enligt mig.

Jag träffar ju också föräldrar som gråtande berättar om hur deras uppväxt och barndom var ”för jävlig” för att pappa slog eller mamma drack eller vad det nu kan vara och detta har påverkat hela deras liv, ibland har de upprepat beteendet i sin familj, ibland har de supit bort minnena etc. Hur föräldrarna beter sig och vad som händer i hemmet påverkar barnen väldigt mycket!

Så att vara en bra förälder spelar roll och är viktigt.

 Jag tror inte att barn dras in i kriminella kretsar för att de har såna personligheter! Jag tror att de dras in i kriminella kretsar för att det egentligen inte spelar någon roll vad de gör – de har lite tappat hoppet om att det spelar någon roll, alternativt har de kriminella som förebilder (istället för att ha sina föräldrar som förebilder eller andra vettiga vuxna).

Har ett barn bra och kärleksfulla föräldrar som finns där och är vettiga så söker man sig inte till kriminella kretsar och börjar inte knarka. Som barn till närvarande och kärleksfulla föräldrar vill man inte såra eller skada dem.

Så…. det spelar stor roll hur man växer upp och med vilka föräldrar. Föräldrars beteende och hur de bemöter/är med/uppfostrar sina barn spelar roll.

En stor roll.

——————————————————————————

#svt #andershansen #personlighet #dinpersonlighet #serie #barn #uppfostran #foraldrar #foraldrarspelarroll #foraldrarsbeteende #familjeterapeut

Hur ska vi kunna rädda ”rätt” barn?

I Sverige finns det en lag sedan 1979 mot att aga barn

Aga betyder kroppslig bestraffning i uppfostrande syfte.

Ur föräldrabalken:

”Vårdnadshavare skall utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. Barnet får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande handling.”

Socialtjänsten har en ”grannlaga” (=svår) uppgift när de ska utreda om ett barn far illa på så sätt att det inte kan bo hemma hos sina biologiska föräldrar.

Det som händer när det inkommer en orosanmälan från förskola/skola/grannar etc om oro för att ett barn kanske far illa är att två (oftast) socialsekreterare ska kolla upp om det är fara för barnet/barnen. Ska de då kontakta föräldrarna och fråga om detta eller åka och hämta barnen direkt och föra över dem till ett jourhem eller andra som kan anses trygga (ibland far- eller morföräldrar eller annan släkting) eller kan de utreda medan barnen fortsätter bo hemma?

Det är ett dilemma och nästintill omöjligt att veta hur man ska göra som socialsekreterare. Om de tar barnet/barnen direkt får de kritik och om de inte tar barnen direkt får de kritik.

Det jag kan säga med säkerhet är att föräldrarna förnekar att de slagit eller agat över huvud taget. ”Får man inte ens säga till sina barn nuförtiden? Ska de få göra helt som de vill??”

Givetvis är föräldrar mycket ledsna, chockade, rädda, förtvivlade och arga när Socialtjänsten dyker upp och ska utreda och/eller tar deras barn.

Jag kan själv ofta tänka att jag hade blivit galen! Och jag är inte säker på vad mina barn gjort eller sagt om de plötsligt blivit ivägplockade till ett annat hem där de inte kände någon. Förmodligen hade de blivit skadade för livet bara av det (men barn är olika).

Men om vi i Sverige vill fortsätta ha ett samhällssystem där vi hjälps åt att skydda barn som far illa i hemmen måste det ske på något sätt och det som händer i nästan alla lägen när en människa blir anklagad för att ha slagit/misshandlat/gjort något dåligt är att hen förnekar detta. Alltid.

Jag har träffat många upprörda föräldrar som sagt:

 ”Men man SER väl om någon är en misshandlare?!” Svar: Nej.

 ”Men det märks väl om någon brukar misshandla sina barn?!” Svar: Nej.

 De som misshandlar/slår sina barn är lika snälla/trevliga/sociala/arga/sura som ”alla andra”.

 Det går inte att se och det går inte att gissa sig till om man har en ”riktigt förövare” framför sig eller om det är någon som blivit oskyldigt anklagad. Det är HELT OMÖJLIGT!

Nuförtiden har jag tur eftersom jag är behandlare. Jag behöver egentligen inte VETA om föräldern jag jobbar med slagit sina barn, utan mitt jobb blir att hjälpa föräldern att i första hand hantera att barnet blivit omhändertagit (sorg/förtvivlan/ilska) och därefter jobba med metoder/samtal där föräldern lär sig nya metoder att vara med/uppfostra sitt barn (oftast metoden ”Tryggare Barn”, som är en mycket bra metod och kul att lära ut och rolig också att lära sig).

Det är otroligt sorgligt när Socialtjänsten placerar barn som inte hade behövts placeras och där barnen i efterhand mår dåligt eftersom de inte förstår vad som hände och är oroliga för att någon ska komma och flytta på dem igen. Även föräldrar blir omtumlade och förtvivlade över ett sådan ”övergrepp”.

Men HUR ska Socialtjänsten kunna veta, även om de utreder sig blåa (!) om en förälder slår eller inte?! De förnekar till ungefär 99 %.

Ja, man kan fråga barnen, men barnen är nästan aldrig 100% tillförlitliga. Även om jag brukar säga att man alltid ska lyssna på barnen.

Jag kan ge några exempel:

Pelle, 7 år, säger i skolan att mamma slår honom. Personalen har tidigare fått lära sig att de alltid ska anmäla till Socialtjänsten när barnen säger så och det händer inte så ofta att barn säger att de blir slagna, så att när Pelle säger så, tar ett par lärare in honom i enrum och frågar: ”Berätta igen. Du sa att din mamma slår dig. Menade du det på riktigt eller skojade du?” Pelle säger att mamma slår honom på rumpan med ”en sån där som man sätter på sig skorna med” när han inte lyder, fast han ”försöker lyda så mycket det går”, men ibland hinner han inte lyda. Personalen skriver ner det han säger och datum och skickar in till Socialtjänsten.

Socialtjänsten får orosanmälan och ringer skolan och ber att få prata med Pelle i skolan, alternativt att någon ur personalen ska komma till Soc med Pelle. De bestämmer att en soc sekr ska komma till skolan och prata med Pelle hos kuratorn i skolan. Så sker och Pelle säger samma sak igen: ”Mamma slår mig på rumpan när jag inte lyder, fast jag försöker lyda.” Vid flera frågor säger Pelle att det gör ont när mamma slår och att ibland drar hon ner byxorna på honom och slår, men ”bara ibland”. Det ställs fler frågor men Pelle vill inte svara på fler frågor, han vill gå ut och leka med sin bästis Kalle som väntar på skolgården.

Soc sekr funderar på om de ska omhänderta Pelle direkt, avvakta och prata med mamman först eller hur de ska göra. Risken är alltid att barnet blir straffat i hemmet om det framkommer att han berättat vad som händer. Soc sekr är också orolig för att bara låta Pelle gå hem igen för tänk om han är ”olydig idag” och får smäll på rumpan igen, och både skola och soc vet nu om det. Ska de  omhänderta direkt för att visa för Pelle att de tar honom på allvar?

Det finns inget 100%igt rättssäkert sätt. Det handlar mycket om erfarenhet av tidigare liknande ärenden (eller inte – det är nuförtiden ont om soc sekr och de är ofta underbemannade, vilket innebär att det kan vara helt nyutexaminerade unga soc sekr som ska fatta beslut, och även om besluten ska skrivas under och godkännas av chefer så är det soc sekr som utreder och kommer fram till vad de tycker ska hända). Om det blir ett omhändertagande tas själva beslutet/underskriften av Socialnämndens Ordförande, som lyssnar på soc sekr och läser en kort utredning inför beslutet, men vet ingenting om vare sig socialtjänstlagen eller utredningar etc utan måste helt lita på soc sekrs uppfattning och beslut.

Vi kan säga att Pelle samma kväll får flytta till ett jourhem. Han begriper ingenting, trots att soc sekr förklarar. Han berättade ju bara för att han ville att hans lärare skulle säga till hans mamma att sluta slå. Sen trodde han det skulle vara klart. Kanske mamma skulle bli sur för att han skvallrat, men han trodde ändå att mamma skulle lyssna på hans lärare som kan nästan allt…

Plötsligt bor han i ett hem där han inte känner någon och det har blivit långt till skolan och han måste bli skjutsad varje morgon av en tant han inte känner. Allt luktar och känns konstigt i det nya hemmet och det bor flera barn där som han inte känner. Han längtar efter sin mamma och sin gosekatt.

Mamma bryter ihop. Hon gråter och skriker ”Hur faan kan ni bara ta mitt barn?! Var är han?? Han har ju inte ens med sig egna kläder! Och han brukar alltid somna med sin mjukiskatt som ligger i hans säng och väntar. Jag slår inte mitt barn! Varför tror ni det? Vem har sagt det?? Har Pelle sagt det?? Det måste han ha sagt för att jag igår blev arg och sa att han inte skulle få lördagsgodis när han spillde ut chokladmjölken för hundrade gången! Hur faan kan ni bara ta ett barn så här?? Har ni ens någon utbildning??” etc.

ELLER:

Pelle får vara kvar i hemmet, men soc sekr ringer till mamma och säger att hon behöver komma till Socialtjänsten för ett samtal. Mamma frågar varför och soc sekr säger att det inkommit en orosanmälan och att mamman behöver därför komma och de ska prata om denna.

Mamma kommer till soc. Hon får veta att Pelle sagt att hon slår honom och mamma blir upprörd och säger att han måste ha hört någon annan säga så, eller om det var det där med att hon drog in lördagsgodiset….? Eller så kan ha hört om det här på Youtube…? Hon förstår ingenting.

När hon kommer hem är hon upprörd, arg och rädd. Hon frågar Pelle vad han sagt till lärarna i skolan och till soctanten. Han ”minns inte” och ”vet inte”. ”Har du sagt att jag slår dig??” Pelle är rädd och skakar på huvudet.  

Nästa gång Pelle får komma på samtal med soc sekr svarar han inte på några frågor. Soc sekr kämpar med alla möjliga metoder för att locka med sig Pelle i pratet, men Pelle säger att han tycker det är tråkigt att vara där och att han vill gå hem.

Detta kanske sedan utreds på längden och tvären och man kommer ingenstans, ibland kan soc sekr sätta in metoden Tryggare Barn och jag som behandlare får jobba med mamman, som är motvillig men metoden gör ändå att hon lär sig lite nya tankar och hur man kan vara med barn så förhoppningsvis slutar hon slå till slut (om hon nu slagit från början – vad vet jag?!).

ELLER:

En liten Anna berättar i skolan att både mamma och pappa slår. ”Mest mamma” och hon säger också att ”mamma är alltid arg”. Metoden Tryggare Barn sätts in DIREKT och medan frldrar går i behandling utreder soc sekr samtidigt. Mamman är otroligt motvillig till att komma på ”behandling” hos mig, sitter och ”tjurar” under samtalen, medan pappa ”väcks upp” och blir mer och mer nyfiken på andra sätt att vara med barnen och börjar prata och diskutera. Mamman är tjurig rakt igenom hela behandlingen och jag får verkligen bita ihop för att inte själv bli arg på hennes ovilja. Jag tänker att hon är rädd och ledsen och att hon tycker att ”vi (inom soc)” lägger oss i deras liv. Hon har egentligen inte tid att komma på de där fåniga samtalen. Hon har faktiskt ett jobb att sköta.

När jag får prata med lilla Anna (6 år) säger hon innan jag ens hunnit hämta andan: ”Mammaärjättesnällochslårmigaldrig!”. Och sen säger hon ”mammagörjätteroligasakermedmig!” så jag tänker att jag bara ska sitta och rita med henne en stund för hon har verkligen ”hjärntvättats” till att säga bra saker om sin mamma så det går inte att hitta någon ingång till att ha ett avslappnat samtal, så vi ritar tillsammans och har en fin stund.

Jag kör hela behandlingen Tryggare Barn med dessa föräldrar. Pappan är ”jättemed” och kommer med ideer och förslag och berättar hur han gjorde ”förut” och hur han ”tänkt om”. Mamma tjurar och jag tror inte hon tar till sig något….

….MEN så bokar vi avslutningsmötet där soc sekr ska vara med och vi ska berätta att nu avslutar vi och hur det har gått. DÅ har mamma vaknat till liv. Hon berättar för soc sekr hur otroligt mycket hon lärt sig och att ALLA föräldrar borde gå den utbildningen och hon är helt lyrisk! Jag stirrar förstummat på henne! WHAT?!

Men antingen har hon insett att det inte var så farligt, att vi (behandlare) inte tänkte tjafsa med dem om ”felen” de gjort, utan bara lära dem hur de kan göra ISTÄLLET, som alternativ, och att vi (behandlare) inte tänker ta deras barn.

ELLER så vill mamman bara se bra ut i soc sekrs ögon. Jag vet inte.

Men att jobbet med att utreda/placera/omhänderta/skydda barn som far illa är svårt är ett understatement. Det är riktigt svårt.

Och det görs fel åt båda håll: Ibland omhändertar Soc barn som inte borde omhändertas, ibland omhändertar de INTE barn som absolut borde ha omhändertagits och ibland hamnar barn i familjehem som är skitdåliga och ibland hamnar de i hem som är superbra.

Hela Socialtjänsten borde ses över i grund och botten, troligen behöver utbildningen också ses över. Det kanske skulle vara en utbildning som var helt INRIKTAD på Socialtjänsten, för det är det inte nu och JAG tycker att de som ska jobba som soc sekr med barn och familjer borde ha ERFARENHET innan. De borde inte få komma direkt från Socialhögskolan eftersom det är familjen som slås isär och det är barn vars liv (och framtid) de handskas med.

Att få sitt barn omhändertagit är värre än…döden,  nästan, och föräldrar (och barn ibland) går sönder inuti.

 Det är inte konstigt att det sprids konstiga och galna rykten, för vilket barn soc än omhändertar tycker föräldrarna det är fel – även de missbrukande föräldrarna samt de som misshandlar;  titta på #Lillahjärtat där de biologiska föräldrarna ville ha hem sitt lilla barn TROTS att de var aktiva missbrukare = NOLL självinsikt. De vill ha sina barn kvar, no matter what!

Så vad ska man göra??.

HUR ska ”vi” (samhället – Socialtjänsten) kunna rädda Rätt Barn?

Hon vill att han ska glömma

Hon vill att han ska glömma och gå vidare….

…men jag säger att det funkar inte så. Hjärnan/psyket behöver hjälp att rensa och bearbeta och sedan kan man gå vidare.

Hon tittar förvånat på mig.

”Det är därför ditt barn nu får hjälp med s k ”Trappan-samtal” – för vi (terapeuter) vet att barn behöver bearbeta svåra upplevelser, få reagera, gråta, känna och därefter kan de gå vidare med livet. Kanske behövs det ett samtal, två samtal, tio samtal – jag vet inte. Det känns och märks när det är klart. DÅ kan man gå vidare.”

Om man bara begraver det svåra som hänt, trycker ner det långt ner i det undermedvetna (eller var de nu hamnar) kan det omvandlas till magont, huvudvärk, ledvärk, psykisk ohälsa av olika sorter, drogmissbruk, kriminalitet (där oförlöst ilska ingår)….

”Jahaaaa!?” säger hon förvånat.

Det är därför mitt jobb är så viktigt och det är därför jag gräver i det förflutna och faktiskt vill få människor att gråta/reagera med känslor…

….för det är då jag vet att jag nått fram.

”Jahaaaa!” säger hon igen och tittar på mig. ”Jag trodde det bästa var att glömma och gå vidare. Det är det jag sagt till min son.”

Man kan tro det och många tror nog att man bara kan glömma och gå vidare, men vi terapeuter (och förmodligen psykologer och kanske andra också…?) VET att man inte bör, ska eller kan bara glömma och gå vidare när man varit med om svåra upplevelser.

Jag säger också till henne att prata med sonen om att hon (mamman) faktiskt övergav honom i hemlandet (för att söka sig till Sverige och få ett bättre liv) och att han där levde kvar i elände, svält och misshandel (av olika släktingar) i flera år och att han nästintill gav upp hoppet om att hon skulle dyka upp igen…..

….och att han måste få känna all denna sorg och förtvivlan NU istället och att det är viktigt att hon bekräftar denna sorg och ilska och förstår den, nu efteråt, för att han ska kunna gå vidare.

De har hamnat i något slags ”krig” där hemma där hon tycker att han borde vara tacksam för att hon åkte till Sverige för några år sedan och fixade till ett vettigt liv för dem, varefter hon hämtade honom. Men då hade han levt i hemlandet i 3 år till, utan henne, i misshandel och svält och varje dag var (troligen) som ett år för honom och till slut gav han upp och trodde att mamma övergivit honom  för alltid när hon plötsligt en dag dök upp och räddade/hämtade honom.

Hon tycker att han ska vara tacksam men han är arg och förtvivlad och behöver få sörja. De krockar.

Jag hjälper dem att förstå varandra och att läka.

Och idag förstod hon.

”Jahaaaaa!” sa hon.

Arg på pappor som sviker

Jag blir så arg så att jag vill hoppa jämfota när jag hör om pappor som sviker sina barn och där mammorna kämpar som ”små idioter” för att det ska bli så bra som möjligt för de gemensamma barnen och för att de ska ändå ha en god bild av sin pappa (trots att han beter sig som en fullkomlig idiot).

Tilläggas bör att det finns fantastiskt många fina, goda, inkännande, kloka och engagerade pappor – många fler än för bara 10-20 år sedan. Det här inlägget är inte riktat mot ALLA pappor – endast mot dem som sviker sina barn och använder sina barn som vapen för att vara elaka mot mamman.

Tilläggas bör också att det även finns idiot-mammor som förstör för papporna i ett krig där barnen blir offren. Jag vet det. Men detta inlägg är inte heller skrivet för/mot dem.

Detta inlägg skriver jag för att jag nyss träffade en mamma som skilt sig och har två små barn. Pappan har under deras förhållande knappt tagit något ansvar alls, varit ute och festat på helgerna och jobbat hela dagarna och inte samarbetat alls med hemarbetet eller med allt som behöver göras för att det ska fungera i en familj. Allt detta har gjort att mamman givit upp och lämnat pappan. Hon har verkligen slagit knut på sig för att få allt att fungera och har blivit utbränd på kuppen.

Pappan mår dock bra och ”förstår ingenting”. Han förstår inte heller varför hon lagt på sig några kilo efter sina graviditeter, och eftersom hon blivit så ”osexig” har han sökt sexuell tillfredsställelse utanför hemmet….

Nåja. De har skilt sig och han krävde från början 50/50 vad gäller barnen. Mamman förstod inte varför eftersom han tidigare knappt visat något intresse alls – bara dykt upp lite då och då och lekt med dem men sedan givit sig ut och hängt med sina kompisar och ibland varit borta i flera dygn, dykt upp igen och inte förstått varför mamman varit arg och förtvivlad. ”Vaddå, får man inte ha lite kul?”

Mamman vill inte att barnen ska vara hos pappa 50% eftersom hon inte känner sig trygg med att han kommer att ta hand om dem tillfredsställande, så hon har försökt kämpa emot detta, men då anses hon vara en kvinna som ”vill straffa” pappan. ”Barn behöver ju sin pappa”. Absolut! Men kanske inte en pappa som lämnar bort sina barn till ”vem-som-helst” och går ut och festar… en pappa som aldrig tagit ansvar fullt ut och inte tänker börja med det heller.

”Hur kan jag skydda mina barn från att hamna hos vem-som-helst?” frågar mamma. Ja, hur? Det är ju hans ansvar varannan vecka. Eller? Om han vill lämna sina barn hos kreti och pleti eller ta med dem på fester där de somnar av utmattning i någon soffa där festen är i full gång…. Hur bevisar man det, som mamma när man inte är med?

Men pappa ska absolut ha barnen 50/50 för ”det ska vara rättvist och det är mina barn!”.

Jag hoppar jämfota av ilska inom mig och vill skrika, båda åt pappan och hans oansvariga sätt. Förstår han inte att han gör sina barn otrygga och rädda? Varför ska han ha dem 50/50 när han inte klarar det? De får bo hos farmor/faster/kusin/någon kompis när pappa är ”ute med kompisar” och så kommer de helt uttröttade hem till mamma efter en tuff vecka och gråter och skriker för att de är så förvirrade och ledsna.

Men ”vem ska trösta mamma?”. Vem ska hjälpa dem? Det finns ”inga bevis”. Faster/farmor/kusin säger att ”pappan äääälskar sina barn!”.

Pfu!

Det här är inte den första pappa jag hört om som sätter sina Rättigheter till barnen först, straffar mamman i andra hand och till barnen i absolut sista hand (om ens alls).

Jag blir så arg!

Prata med ditt barn!

Jag ser om och om igen ute på stan, när jag är ute och går – överallt! – barn som sitter i vagnar och där föräldrarna inte pratar med dem. Jag menar inte att man hela tiden måste prata med sitt barn, men hur tänker ni föräldrar på hur talet och relationen utvecklas för ett barn om man inte hjälper till?

Häromdagen såg jag en pappa (tror jag det var) som gick runt runt runt en tennisplan och höll i en sån där stång bak på en trehjuling och puttade sin son sittande på trehjulingen framåt och runt runt runt. Alldeles tyst. Jag tänkte att ”det kanske är skönt för båda att det är alldeles tyst…” men samtidigt tänkte jag ”Oj, vad konstigt att bara gå runt och se uttråkad ut tyst med sitt barn!”. Jag hade lust att ropa: ”Säg något!” Jag tänkte att pappan var utskickad med barnet för att mamman skulle städa eller nåt…det såg ut så… och att han tyckte det var otrooooligt tråkigt att gå där och putta på trehjulingen runt runt. Barnet såg lika uttråkat ut, men satt på cykeln ”lydigt”.

Eller den mamman som kom med två små killar, ca 4 och 6 år gamla, på bussen. Hon pratade oavbrutet i mobilen (om rätt oviktiga saker, vilket hördes – högt). Precis innan de klev på plockade 6-åringen en blomma (maskros) utanför bussen. De satt i mitten av bussen och mamman pratade och pratade i mobilen. Så tryckte hon av den och fanns i nuet någon minut. Då gav 6-åringen sin blomma till mamma och sa ”Jag plockade den till dig”. Hon tittade på den och fnös något. Samtidigt öppnades bussdörrarna. Mamman kastade ut blomman. Sen ägnade hon resten av resan åt mobilen.

Givetvis lär sig barnet vad allt heter och hur man pratar utan att man som förälder pratar så mycket med det, men givetvis kommer då talet och förståelsen senare än om man faktiskt pratar med sitt barn.

För mig har det alltid varit så självklart att prata med mitt (eller andras) barn. Ett-åringen sitter i vagnen och jag kör den. Hela världen är ny för en ett-åring! Sätt ord på vad ni ser:

Det kommer en tant med hund – det är ju jättespännande för en liten knodd. Sätt ord på det: ”Titta en hund!” Peka och säg igen: ”En hund!” Eller det ligger löv på marken: Ta upp ett löv, låt barnet känna på det, säg vad det är: ”Ett löv”.

Barnet sitter i sandlådan med dig, som vuxen. Du kollar kanske i mobilen. Förhoppningsvis inte eller bara en kort stund. Säg till barnet vad det/ni gör: ”Gräva i sanden. Gräv, gräv, gräv” och gör det. ”Jag ska bygga ett hus”, kan du säga och göra något som liknar ett hus. Upprepa. Ditt barn kommer att utvecklas massor när du delar barnets liv och sätter ord på saker och ting! Barnet kommer också att känna sig viktig och att ni har en betydelsefull stund.

Du åker buss/bil/tåg med ditt barn. Sätt ord på det. ”Nu ska vi åka tåg/buss/bil.” Om barnet tittar på saker: Sätt ord på vad det ser. Kanske inte allt och hela tiden, men i alla fall ibland. Barnet tappar mössan/nappen/vantarna. ”Oj, du tappade nappen/mössan/vanten! Mamma/pappa ska ta upp den….var så god!”

Sätt ord på Livet och Verkligheten tillsammans med ditt barn! Ditt barn är nytt i världen. Ska upptäcka den, behöver ord för att förstå den. Visa ditt barn att du ser det och bryr dig om det! Lär ditt barn vad saker heter och att barnet är viktigt. Visa respekt för ditt barn – hen är betydelsefull!

Börja prata med ditt barn idag! Det är aldrig för sent.

Och har du ett barn som du tyckt ”bara är ett barn” och som du inte pratat med så mycket: Börja idag! Även om hen är 12-13-17 år! Fråga hur hen har det och säg att du bryr dig om vem hen är och vad hen känner, tycker och tänker.

Sätt ord på Livet! Var nyfiken på ditt barn! Visa det att hen är viktig – för dig!

Kort om att vara en bra förälder

Umgänge och lek

Att vara tillsammans med sitt/sina barn i lek eller att man läser för det o dyl varje dag är viktigt för att man ska få en fin och nära relation. Den nära relationen bygger också upp en vilja i barnet/barnen att vilja göra det som föräldern sedan vill. Forskning visar att det blir färre bråk i familjer där föräldrarna umgås med och leker med barnen en stund varje dag. Barnen både lär sig saker om relationer och livet och utvecklar sitt språk. Att dessutom låta barnet styra leken så att man är en del i leken gör att deras självkänsla byggs upp och relationen förälder/barn utvecklas. Barn som får umgås med och leka med sina föräldrar varje dag blir bättre på att leka med andra barn och klarar relationer bättre.

Viktigt att tänka på som förälder är att s a s ge ”fem gånger mer kärlek” och med det menar man som förälder ska uppmuntra/ge positiv feedback mycket mer än att säga ”nej” och ”stopp”, även om man givetvis behöver säga ”nej” och ”stopp” ibland. 

Uppmuntran och tjat

Barn lär sig bäst genom att man som förälder uppmuntrar det när det gör rätt. Tjat leder oftare till negativa cirklar där barnet gör fel/tvärtom etc, den vuxne tjatar mer som leder till mer negativt agerande från barnet. Barnet gör alltså mer av det som gör att hen får uppmärksamhet.

Det gäller att se det som barnet gör som är positivt och uppmuntra det. Det som ger mest effekt hos ett barn är uppmuntran på det som barnet gör (dvs verb): ”Vad tyst du kan smyga” eller ”Du kan lägga varje sak i rätt låda – bra! Give me five!”.

Om man ignorerar det ”felaktiga” beteendet och lägger fokus på det ”braiga” beteendet så kommer barnet att göra mer av det som är bra.

Det gäller att ha tålamod som förälder för att stå ut med att INTE bråka, tjata och säga ”nej” och jaga efter barnet när det gör tokiga saker.

Ett bra sätt också är att avleda barnet när det kan bli fel/blir fel: ”Vet du var jag har ställt mina skor?” eller ”Kommer du ihåg var skärbrädan står?” eller ”Ser du fågeln där ute som sitter på den där grenen? Det är samma fågel som du och jag såg igår, är det inte?” eller vad som helst som avleder, utifrån ålder och personlighet (på barnet).

Lyssna och fråga

Prata med ditt barn, inte bara till. Ställ öppna frågor och helst när det finns tid och utrymme för det och inte när ditt barn är upptaget med något annat. Lyssna på svaren och ”spegla” dem gärna, dvs upprepa, fast på ett annat sätt. ”Idag spelade vi brännboll och ingen ville ha mig i sitt lag”. ”Ville ingen ha dig i sitt lag? Hur vet du det?” ”För Bella sa det efter brännbollen, att Lova sagt det till Villiam”. ”Hur kändes det att få höra det?” ”Först blev jag ledsen och arg, men sen fattade jag för jag missar alltid bollen…jag vill inte heller ha mig i mitt lag.”

Barn som har föräldrar som pratar med dem, lyssnar på dem, ”speglar dem” i svaren och frågorna etc utvecklar barns intelligens. När föräldrar visar ett intresse för vem barnet är och respektfullt lyssnar på hur hen tänker, skapar en god självkänsla hos barnet. Om barnet uttrycker att det känner sig orättvist behandlad, bör föräldern inte ge råd, utan fråga och prata vidare eftersom det stärker barnet att hitta egna lösningar.

Barn till lyhörda föräldrar klarar också skolan bättre samt blir bättre på att visa och känna empati.

När man vill att barn ska utföra olika saker, tex städa, behöver man först se till att barnet verkligen lyssnar (få barnets uppmärksamhet) och sedan vara tydlig med exakt vad man vill och inte ställa en fråga utan komma med positiva uppmaningar: ”Lägg boken i bokhyllan. Braaaa! Tänk att du nådde ända dit! ”Lägg byxorna på stolen – snyggt!” ”Når du till kroken? OK. Då kan du hänga halsbandet som ligger där på den kroken – braaa! Titta vad snyggt det blev! Och nu kan vi gå på golvet.” Korta  och tydliga uppmaningar och fokusera på det som barnet gör som är BRA. Om barnet gör något som INTE är bra, surar eller sitter med armarna i kors på golvet tex, så fortsätt uppmuntrande: ”Jag undrar om du når till…..?” och låter glad. Eller ”Oj! Glömde du att vi skulle städa? Vad tokigt!” Humor funkar ofta också bra. Man kan också fråga: ”Vill du stoppa tåget i tåglådan eller lägga undan tröjan i smutskorgen?”.

Öva på att INTE säga ordet nej.

Rutiner och ansvar

Rutiner skapar trygghet och gör så att barn vet vad de kan förvänta sig. De lär sig också att vänta på att roliga saker ska hända, tex ”fredagsmys” och de vet att de endast får godis på lördagar, så då behöver de inte tjata om godis andra dagar. Det är också lättare att lägga barn om man har en tydlig rutin för detta.

Vid tjat om något behöver en förälder var lugn och tydlig och konsekvent. OM föräldern ger efter för tjat, leder det till att det NÄSTA GÅNG kommer att bli ännu mer tjat, eftersom barnet lärt sig att ”tjat leder till belöning” etc.

Ett tips för att underlätta och komma ihåg rutiner är att sätta upp en lista eller ett schema på väggen/kylskåpet. Är barnet litet kan man rita dit figurer som barnet förstår.

Ett annat tips är att lägga fram de kläder barnet ska ha nästa dag på en stol, så att ev tjafs om kläder undviks på morgonen. Ytterligare ett tips är att använda äggklocka när tiden för en aktivitet är begränsad, eller när barnet ska turas om.

Det är viktigt att inte ha för mycket rutiner, ej heller för få, att inte vara för strikt och inte för lös i kanterna. Det är dock viktigt att vara tydlig med vad varje rutin är: Vad menas med ”Göra sig i ordning för kvällen”? Tex. Var tydliga med att barnet vet varje steg och vad det innehåller. ”Sköta sig vid matbordet” – vad är det? ”Hålla sams med syskon” – vad exakt betyder det? Vad får man göra och vad får man inte göra?

När barnet gjort bra saker, oavsett vad det är, och man ska ge positiv feedback så är det viktigt att denna feedback kommer snabbt och i relation till händelsen som barnet gjort. Det kan vara allt ifrån en klisterstjärna på ett rutinschema till en ”give me five” eller ”bra jobbat!” eller att man ger positiv feedback på tex ”Vad fint du la byxorna på stolen – jag visste inte att du kunde vika byxor så fint!”. Det är det barnet GJORT och kanske också HUR:et man kan uppmärksamma: ”Var det svårt att vika byxorna så fint?”

Om barnet INTE lyckats genomföra uppdrag, bör man inte bry sig så mycket. Negativ feedback ger ingenting och lyfter inte ett barn. Ej heller lär det sig något av det. Det enda som händer är att hen känner sig rätt misslyckad.

Om man som förälder vill ge belöningar för väl utförda uppdrag så kan man det, om det fungerar på rätt sätt. Belöningar kan vara allt ifrån klisterstjärnor på ett papper, spelkulor i en burk, tid med förälder (spela spel) åka och bada på badhus etc.

Konflikthantering

Grunden för konflikthantering är att föräldrarna släpper 4 av 5 strider, dvs låter bli att kliva in i dem. ”Välj dina bråk” s a s. Ibland kan man bara säga ”ja” direkt, om man inte tänker fullfölja konflikten som man vet startar vid ett ”nej”. OM barnet försöker förhandla eller kompromissa kan man lyssna och kanske t o m låta barnet få som det vill, om det inte är en alltför galen önskan.

Om föräldrar ger efter för bråk med ett barn, kommer barnet att bråka ännu mer/längre vid nästa konflikt. Ibland kan man bara låta barnet ”skrika av sig” och när väl barnet är färdigt kan man vara som vanligt och behöver inte ta upp det som hände alls. När barnet blir argt över något kan man spegla det ”Du är arg för att du inte fick en klubba”. Barnet kanske skriker ”jaaaa” eller nickar och blir bekräftat i att föräldern förstår varför barnet är arg. ”Du kan vara arg färdigt i ditt rum ” (eller någon annanstans där ni befinner er). Barnet skriker och sparkar (kanske). När hen är klar går ni vidare i livet.

Barn härmar. De gör som du gör. Om du är en sådan som skriker och vrålar och blir arg osv mot andra eller mot din partner eller mot dina barn, så kommer troligen dina barn göra likadant mot dig och/eller mot andra.

Använd inte för mycket ord när du blir arg eller när ditt barn blir arg och du ska försöka ”stävja” utbrottet. Få ord. Förklara inget då. Försök inte få barnet att sluta vara arg just då.

Vänta in ditt barn. Var lugn. Höj INTE rösten, ha en lugn och trygg röst. Prata lugnt (om du pratar).

Kräv ingen ursäkt, men be om ursäkt själv när du gör fel (barn härmas, som sagt). Både positiva känslor och negativa känslor smittar på ditt barn. ”Barn gör inte som man säger, de gör som man gör”, stämmer.

OM du tröstar barnet när det blir argt, KAN det leda till att barnet blir argt för att få vara nära och få tröst. Ond cirkel. OM man ger barnet en massa uppmärksamhet när det blir argt, blir barnet argt för att få uppmärksamhet. Ond cirkel.

Summan av allt är att Barn behöver närvarande och tydliga föräldrar som bryr sig om dem och som umgås med dem och är nyfikna på dem.

UMGÄNGE med barn leder till BÄTTRE RELATIONER som leder till att barnet VILL göra/vara ”rätt”.

Fungerande föräldraskap

Vad behövs för att få till ett fungerande föräldraskap för att en familj med barn ska fungera på bästa sättet? Man kan se familjen som en slags arbetsplats där det behöver finnas bra ledning med samarbete mellan cheferna samt utrymme för ”personalen” (barnen) att både vilja och orka utvecklas och må bra. Det behövs ju då också att föräldrarna är någorlunda överens och har en bra och fungerande kommunikation kring frågor som behöver utvecklas eller pratas om.

Detta behöver föräldrarna ha:

1. Ett gott samarbete mellan föräldrarna. Detta innebär att de båda behöver kunna kompromissa och vara ödmjuka och respektfulla samt öppna inför varandras tankar och åsikter. Det är viktigt att kunna lyssna aktivt på den andra och att ha familjen och barnen i fokus när man diskuterar samt att fortsätta med samtalet tills man är överens.
2. Rutiner. Rutiner skapar trygghet för barnen och för hela familjen. Alla vet vad som förväntas. Rutiner ger tydliga ramar och skapar förutsägbarhet. I tex förskolor fungerar stora barngrupper bra när alla vet vad som förväntas av dem och det är ungefär samma saker som händer varje dag på samma tid.
3. Tänk på att det som fungerade när ni hade ett barn, fungerar troligen inte längre när ni får fler barn. Eftersom man som enbarnsförälder helt kan fokusera på barnet, fungerar det inte detta sätt när det tillkommer ytterligare barn med andra behov och ett annat sätt att vara.

När både föräldrar och barn i en familj vet som vad gäller skapar det färre konflikter samt bättre relationer och samarbete mellan familjemedlemmarna. Detta leder till trygghet som leder till lugn och harmoni.

Givetvis ska rutiner och regler inte vara rigida. Givetvis måste man ha spelutrymme för barn att agera och reagera. Och givetvis kan vissa dagar bli utan de vanliga rutinerna, beroende på barnen, barnens åldrar och personligheter i familjen.

Rutiner ska aldrig utövas med ilska och rynkad panna, skrik eller skällande och skrikande. Trygghet skapas med uppmuntran, leda vägen och visa. Som förälder är man alltid en förebild. Om du vill att dina barn ska vara tydliga, kärleksfulla och omtänksamma behöver du i alla lägen visa att du är en sådan person.

Ingen är dock perfekt och vissa dagar fallerar man. Men det är bara att be om ursäkt och börja om. Gör om – gör rätt.

Om barn och barnuppfostran – att vara en bra förälder

Om barn och ”barnuppfostran” – att vara en bra förälder

Kort om:

Umgänge och lek

Att vara tillsammans med sitt/sina barn i lek eller att man läser för det o dyl varje dag är viktigt för att man ska få en fin och nära relation. Den nära relationen bygger också upp en vilja i barnet/barnen att vilja göra det som föräldern sedan vill. Forskning visar att det blir färre bråk i familjer där föräldrarna umgås med och leker med barnen en stund varje dag. Barnen både lär sig saker om relationer och livet och utvecklar sitt språk. Att dessutom låta barnet styra leken så att man är en del i leken gör att deras självkänsla byggs upp och relationen förälder/barn utvecklas. Barn som får umgås med och leka med sina föräldrar varje dag blir bättre på att leka med andra barn och klarar relationer bättre.

Viktigt att tänka på som förälder är att s a s ge ”fem gånger mer kärlek” och med det menar man som förälder ska uppmuntra/ge positiv feedback mycket mer än att säga ”nej” och ”stopp”, även om man givetvis behöver säga ”nej” och ”stopp” ibland. 

Uppmuntran och tjat

Barn lär sig bäst genom att man som förälder uppmuntrar det när det gör rätt. Tjat leder oftare till negativa cirklar där barnet gör fel/tvärtom etc, den vuxne tjatar mer som leder till mer negativt agerande från barnet. Barnet gör alltså mer av det som gör att hen får uppmärksamhet.

Det gäller att se det som barnet gör som är positivt och uppmuntra det. Det som ger mest effekt hos ett barn är uppmuntran på det som barnet gör (dvs verb): ”Vad tyst du kan smyga” eller ”Du kan lägga varje sak i rätt låda – bra! Give me five!”.

Om man ignorerar det ”felaktiga” beteendet och lägger fokus på det ”braiga” beteendet så kommer barnet att göra mer av det som är bra.

Det gäller att ha tålamod som förälder för att stå ut med att INTE bråka, tjata och säga ”nej” och jaga efter barnet när det gör tokiga saker.

Ett bra sätt också är att avleda barnet när det kan bli fel/blir fel: ”Vet du var jag har ställt mina skor?” eller ”Kommer du ihåg var skärbrädan står?” eller ”Ser du fågeln där ute som sitter på den där grenen? Det är samma fågel som du och jag såg igår, är det inte?” eller vad som helst som avleder, utifrån ålder och personlighet (på barnet).

Lyssna och fråga

Prata med ditt barn, inte bara till. Ställ öppna frågor och helst när det finns tid och utrymme för det och inte när ditt barn är upptaget med något annat. Lyssna på svaren och ”spegla” dem gärna, dvs upprepa, fast på ett annat sätt. ”Idag spelade vi brännboll och ingen ville ha mig i sitt lag”. ”Ville ingen ha dig i sitt lag? Hur vet du det?” ”För Bella sa det efter brännbollen, att Lova sagt det till Villiam”. ”Hur kändes det att få höra det?” ”Först blev jag ledsen och arg, men sen fattade jag för jag missar alltid bollen…jag vill inte heller ha mig i mitt lag.”

Barn som har föräldrar som pratar med dem, lyssnar på dem, ”speglar dem” i svaren och frågorna etc utvecklar barns intelligens. När föräldrar visar ett intresse för vem barnet är och respektfullt lyssnar på hur hen tänker, skapar en god självkänsla hos barnet. Om barnet uttrycker att det känner sig orättvist behandlad, bör föräldern inte ge råd, utan fråga och prata vidare eftersom det stärker barnet att hitta egna lösningar.

Barn till lyhörda föräldrar klarar också skolan bättre samt blir bättre på att visa och känna empati.

När man vill att barn ska utföra olika saker, tex städa, behöver man först se till att barnet verkligen lyssnar (få barnets uppmärksamhet) och sedan vara tydlig med exakt vad man vill och inte ställa en fråga utan komma med positiva uppmaningar: ”Lägg boken i bokhyllan. Braaaa! Tänk att du nådde ända dit! ”Lägg byxorna på stolen – snyggt!” ”Når du till kroken? OK. Då kan du hänga halsbandet som ligger där på den kroken – braaa! Titta vad snyggt det blev! Och nu kan vi gå på golvet.” Korta  och tydliga uppmaningar och fokusera på det som barnet gör som är BRA. Om barnet gör något som INTE är bra, surar eller sitter med armarna i kors på golvet tex, så fortsätt uppmuntrande: ”Jag undrar om du når till…..?” och låter glad. Eller ”Oj! Glömde du att vi skulle städa? Vad tokigt!” Humor funkar ofta också bra. Man kan också fråga: ”Vill du stoppa tåget i tåglådan eller lägga undan tröjan i smutskorgen?”.

Öva på att INTE säga ordet nej.

Rutiner och ansvar

Rutiner skapar trygghet och gör så att barn vet vad de kan förvänta sig. De lär sig också att vänta på att roliga saker ska hända, tex ”fredagsmys” och de vet att de endast får godis på lördagar, så då behöver de inte tjata om godis andra dagar. Det är också lättare att lägga barn om man har en tydlig rutin för detta.

Vid tjat om något behöver en förälder var lugn och tydlig och konsekvent. OM föräldern ger efter för tjat, leder det till att det NÄSTA GÅNG kommer att bli ännu mer tjat, eftersom barnet lärt sig att ”tjat leder till belöning” etc.

Ett tips för att underlätta och komma ihåg rutiner är att sätta upp en lista eller ett schema på väggen/kylskåpet. Är barnet litet kan man rita dit figurer som barnet förstår.

Ett annat tips är att lägga fram de kläder barnet ska ha nästa dag på en stol, så att ev tjafs om kläder undviks på morgonen. Ytterligare ett tips är att använda äggklocka när tiden för en aktivitet är begränsad, eller när barnet ska turas om.

Det är viktigt att inte ha för mycket rutiner, ej heller för få, att inte vara för strikt och inte för lös i kanterna. Det är dock viktigt att vara tydlig med vad varje rutin är: Vad menas med ”Göra sig i ordning för kvällen”? Tex. Var tydliga med att barnet vet varje steg och vad det innehåller. ”Sköta sig vid matbordet” – vad är det? ”Hålla sams med syskon” – vad exakt betyder det? Vad får man göra och vad får man inte göra?

När barnet gjort bra saker, oavsett vad det är, och man ska ge positiv feedback så är det viktigt att denna feedback kommer snabbt och i relation till händelsen som barnet gjort. Det kan vara allt ifrån en klisterstjärna på ett rutinschema till en ”give me five” eller ”bra jobbat!” eller att man ger positiv feedback på tex ”Vad fint du la byxorna på stolen – jag visste inte att du kunde vika byxor så fint!”. Det är det barnet GJORT och kanske också HUR:et man kan uppmärksamma: ”Var det svårt att vika byxorna så fint?”

Om barnet INTE lyckats genomföra uppdrag, bör man inte bry sig så mycket. Negativ feedback ger ingenting och lyfter inte ett barn. Ej heller lär det sig något av det. Det enda som händer är att hen känner sig rätt misslyckad.

Om man som förälder vill ge belöningar för väl utförda uppdrag så kan man det, om det fungerar på rätt sätt. Belöningar kan vara allt ifrån klisterstjärnor på ett papper, spelkulor i en burk, tid med förälder (spela spel) åka och bada på badhus etc.

Konflikthantering

Grunden för konflikthantering är att föräldrarna släpper 4 av 5 strider, dvs låter bli att kliva in i dem. ”Välj dina bråk” s a s. Ibland kan man bara säga ”ja” direkt, om man inte tänker fullfölja konflikten som man vet startar vid ett ”nej”. OM barnet försöker förhandla eller kompromissa kan man lyssna och kanske t o m låta barnet få som det vill, om det inte är en alltför galen önskan.

Om föräldrar ger efter för bråk med ett barn, kommer barnet att bråka ännu mer/längre vid nästa konflikt. Ibland kan man bara låta barnet ”skrika av sig” och när väl barnet är färdigt kan man vara som vanligt och behöver inte ta upp det som hände alls. När barnet blir argt över något kan man spegla det ”Du är arg för att du inte fick en klubba”. Barnet kanske skriker ”jaaaa” eller nickar och blir bekräftat i att föräldern förstår varför barnet är arg. ”Du kan vara arg färdigt i ditt rum ” (eller någon annanstans där ni befinner er). Barnet skriker och sparkar (kanske). När hen är klar går ni vidare i livet.

Barn härmar. De gör som du gör. Om du är en sådan som skriker och vrålar och blir arg osv mot andra eller mot din partner eller mot dina barn, så kommer troligen dina barn göra likadant mot dig och/eller mot andra.

Använd inte för mycket ord när du blir arg eller när ditt barn blir arg och du ska försöka ”stävja” utbrottet. Få ord. Förklara inget då. Försök inte få barnet att sluta vara arg just då.

Vänta in ditt barn. Var lugn. Höj INTE rösten, ha en lugn och trygg röst. Prata lugnt (om du pratar).

Kräv ingen ursäkt, men be om ursäkt själv när du gör fel (barn härmas, som sagt). Både positiva känslor och negativa känslor smittar på ditt barn. ”Barn gör inte som man säger, de gör som man gör”, stämmer.

OM du tröstar barnet när det blir argt, KAN det leda till att barnet blir argt för att få vara nära och få tröst. Ond cirkel. OM man ger barnet en massa uppmärksamhet när det blir argt, blir barnet argt för att få uppmärksamhet. Ond cirkel.

Summan av allt är att Barn behöver närvarande och tydliga föräldrar som bryr sig om dem och som umgås med dem och är nyfikna på dem.

UMGÄNGE med barn leder till BÄTTRE RELATIONER som leder till att barnet VILL göra/vara ”rätt”.

Lyckligt barn…del 2

Förstå sitt eget värde.

Ditt barn är värdefullt och unikt. Fyll ditt barn med kärlek och förmedla att det är viktigt och behövs. Låt det inte känna att det är en accessoar, som du klär ut i olika små hattar och mössor eller fina små outfits och visar upp och klä inte ut barnet i roliga kostymer och skratta åt det.

Istället ska du bry dig om ditt barn, SE ditt barn, lyssna på det, sätta gränser för det, ta det på allvar, skoja med det (på barnets nivå), pussa och krama det, älska det som det är (oavsett prestationer och/eller utseende). Uttryck din uppskattning och din kärlek, men visa också var dina gränser går för barnets beteende på ett respektfullt och lugnt sätt.

Egentligen är det inte så svårt. Du ska bemöta ditt barn som du bemöter dina medmänniskor, om du är en respektfull människa, förstås. När en medmänniska pratar, lyssnar du (hoppas jag) och om du inte förstår ställer du frågor, eller upprepar det hen sagt och undrar vad hen menade.

Ditt barn är helt ny i världen och du är den viktigaste personen i dess liv. Du är den ditt barn vill, och behöver, bli älskad av och du är den som ditt barn kommer att härma och titta på för att förstå hur man beter sig här på jorden. Du är ditt barns främsta förebild.

Ditt barn är dock helt unikt, född av två föräldrar och med en blandad DNA-mix av er två. Hen har sina svagheter och styrkor utifrån den unika blandningen av flera släktled tillbaka. Hen är kanske en stark personlighet, med mycket starka och tydliga känslor eller så är hen en liten försiktig typ som inte tar speciellt mycket plats. Du kanske har fått en liten leende sol som tar till sig livet helt igenom positivt, eller så har du fått en liten orolig typ som rycker till vid minsta ljud och aldrig verkar nöjd eller något däremellan. Barn är små personligheter, precis som vi vuxna. En del behöver man bemöta med silkesvantar, och andra kan man vara mer burdus med. Vilken personlighet ditt barn än har i grunden, är det du som är den viktigaste förebilden och den som ska förmedla till ditt barn att hen är älskad och viktig och unik, precis som den är.

En av de viktigaste saker du behöver göra med ditt barn är att ha en FIN och NÄRA relation. Hur skapar man en fin och nära relation? Jo, man UMGÅS med sitt barn minst 10 minuter varje dag. Under denna tid är man helt närvarande med sitt barn och på dess nivå. Man ”undervisar” inte och talar inte om hur det ska vara, man styr inte, utan man låter barnet styra denna tid av Tillsammanshet. Man skapar en nära och fin relation som skapar ett förtroende mellan förälder och barn.

Det är ditt uppdrag att hjälpa barnet att bli en människa som fungerar i samhället och som mår bra och kan uppnå sin egen potential. Det är ett stort och viktigt uppdrag och mycket ansvarsfullt. Du har ett liv i dina händer. Hur vill du att ditt barns framtid ska se ut? Hur vill du att hen ska må och känna sig? Hur vill du att hen ska bete sig i världen? Hur vill du att hen ska bli bemött?

Om du vill att ditt barn ska lära sig prata – prata med det! Lyssna på det! Svara på dess frågor. Om du vill att ditt barn ska kunna leka och fantisera – hjälp ditt barn att utveckla de sidorna genom att uppmuntra, vara med, fantisera tillsammans. Dansa med ditt barn, sjung med det, läs ramsor för det, prata med det och lyssna på det.

Ni ser en hund när ni är ute och går; sätt ord på det: ”Titta en hund!” etc. ALLT kan man prata om och visa upp och berätta om: ”Trädet /bilen/ grävskopan/katten”….allt! Lyssna, prata, var nyfiken på ditt barn och vem hen är och hur hen tänker. Att få leva nära ett litet barn är magiskt! De upplever världen från början. De har inga förutfattade meningar. De är helt ”rena” från fördomar.

Det är också du som ska hjälpa ditt barn att lära sig var gränserna går för ett socialt och vettigt beteende. Det kommer att ta tid (!) – det kommer faktiskt att ta en hel uppväxt. Ditt barn är både ”Den Perfekta Lilla Människan” och inte. Ditt barn är en liten människa, ny på jorden, som behöver lära sig allt från början. Och visst kan man tycka att ”hen borde kunna….”, men nej, eller kanske…men låt ditt barn misslyckas och träna och göra om och göra rätt till slut. Ingen kan göra rätt från början. Ha tålamod och visa kärlek. Men glöm inte sätta få, men tydliga och konsekventa gränser.

Trygga barn ger uttryck för sina starkaste känslor i hemmet. Det är jobbigt för oss som föräldrar, men det är bättre att ditt barn ger uttryck för frustration, ilska och sorg hemma liggande och skrikande på golvet än att det gör det på förskolan eller i skolan.

När jag själv började skolan höll jag ihop mig och var en ”fin och duktig liten flicka” i skolan, men så fort jag kom hem bröt jag ihop och skrek och gormade som en liten djävul den första tiden, eftersom det var så jobbigt att ”hålla ihop sig” i allt det nya som skolan innebar. Plus att jag inte kunde suga på tummen i skolan och bara det var svårt att hålla sig ifrån…

Visa ditt barn, och säg till ditt barn, att du älskar det och visa det genom handling i blickar, klappar, kramar och genom att lyssna på ditt barn, svara på frågor, finnas där när hen är arg/ledsen/besviken…och inse att ditt barn helt unikt med alla sina fel och brister.

Älska ditt barn trots att det har F i skolan i vissa ämnen, trots att det inte torkar upp efter sig, trots att det skriker och gapar och tjuter och smutsar ner sig. Ditt uppdrag är att hjälpa barnet tillrätta, hjälpa barnet att stå ut med att det är jobbigt i skolan, att hen hamnat i kompisgräl, att hen bråkat med någon men hitta en väg att klara det ändå, hjälpa ditt barn att torka upp efter sig – kanske tjata, men framförallt peppa och uppmuntra när barnet gör bra saker.

Om man har det så vill barnen göra som pappa/mamma säger.